Om Interfem...

Jag skrev om Interfem i senaste numret av Arena. De ville ha ett personporträtt och i stället för att en journalist skulle intervjua, bad de mig skriva. Sedan omvandlade de det jag hade skrivit till en "intervju". Det var en sympatisk metod att undvika de missförstånd och felciteringar som ofta uppstår när en journalist tolkar det den intervjuade säger utifrån egna värderingar och åsikter (detta är ju inte journalisten fel förstås - Vi gör det alla).

Jag lyfte fram svenska kvinnoaktivisters etnocentrism. Är det för hårt att kalla detta omedveten rasism? (Jag skriver det inte. Jag säger det inte.)

Det märkliga med just det numret av Arena var att mitt (korta) porträtt följdes av en lång intervju med Ebba Witt-Brattström. Fascinerande.

Om jag tolkar det hon sa i intervjun (som kan vara feltolkad av Devrim som intervjuade), är hon på allvar övertygad att många unga feminister (som inte lyssnar på henne) och queerfeminister har helt fel. Hela intervjun var etnocentristisk (icke-vit feminism fanns inte i Sverige). Det är kanske så att hon inser att om hon kritiserar icke-svensk feminism då kommer sådana som jag att ropa "rasist!" och då blir allt väldigt obehagligt. (I kölvattnet av bråken kommer kanske hela den feministiska rörelsen att utplånas).

Vi är - båda hon och jag - helt uppfyllda av vår egen förträfflighet. Både hon och jag använde rampljuset vi erbjöds att tolka feminism som vi själv ville. Är jag så egotrippad att jag tror att just jag är i en position att ifrågasätta henne? Hon som är professor och genusexpert? Absolut! Jag (som ni som känner mig vet) är helt egotrippad. Jag tycker att det är kul. Dessutom tycker jag att det är just konflikt som för feminism framåt.


Jag skrev så här:


"Idén om Interfem kläcktes strax efter Feministiskt initiativs val 2006 av Rita Creighton - en hbt- och antirasistisk aktivist. Jag hittade på namnet, skrev visioner och stadgar och tillsammans samlade vi ihop en trupp. Namnet Interfem skulle vara en förkortning för ”internationella feminister”, men när Tiina Rosenberg berättade för publiken, när hon var inbjuden till ett seminarium våren 2007, att det kom från ”interfemme” – kvinnor emellan – kändes det lika rätt. [OBS: Tiina har inte alltid rätt]

Det var många tjejer med utländsk bakgrund som var aktiva i Feministiskt initiativ 2006, men det kändes som att vi saknade en gemensam strategi och ideologi. Ibland kändes det som att vi motarbetade varandra. Våra aktivistiska och feministiska erfarenheter skilde sig, men gemensamt för oss alla var att vi var osynliga i en vit svensk kvinnorörelse med Grupp-8-rötter och en övertygelse om att feminism föddes i Sverige. Vi ville börja skriva vår historia.

Vi vill omsätta akademiska teorier till konkret aktivism, syna och motverka rasism i kvinnorörelsen, homofobi i invandrarföreningar, islamofobi i hbt-rörelsen och mobilisera alla feminister som ser de kopplingarna.

När jag är mest optimistisk ser jag att det sker ett paradigmskifte i den feministiska rörelsen och där antirasistisk feminism är i centrum och där alla feminister förstår alla maktrelationer. Interfem ska finnas i intersektionen."