Frågan om hedersrelaterat våld har uppmärksammats mer och mer i Sverige under de senaste tio åren. Debatten i det mediala rummet och inom forskningsvärlden tog fart efter morden på Pela, Sara och Fadime, vilket ledde till att frågan lyftes till den politiska agendan.
Mellan 2003 och 2010 har regeringen satsat 250 miljoner kronor på politiska åtgärder, bland annat jourboenden, handböcker, förebyggande arbete just riktat mot det så kallade hedersrelaterade våldet (Nationellt Centrum för Kvinnofrid, NCK, 2010). Har detta hjälpt?
Begreppet hedersrelaterat våld är omdebatterat. Debatten har emellanåt varit både upprörd och högröstad. Det som har lett till debatt och oenighet är främst hur man förklarar våldet. Det finns olika förklaringsmodeller till problematiken med det hedersrelaterade våldet, man kan identifiera tre huvudlinjer med olika förståelser av, och förklaringar till våldet: kulturellt perspektiv, könsmaktsperspektiv, intersektionellt perspektiv (NCK 2010).
Många diskussioner kring hedersproblematiken har handlat om frågor om ”vi och dom”. Kulturella förklaringar har bidragit till en uppdelning i samhället där ”invandrares våld” ses som kulturspecifikt och den ”svenska mannens” våld inte ses som så. Detta är problematiskt och stigmatiserar "invandrare" som våldsammare än "svenska män" med förklaringen att det är "deras kultur" som orsakar detta.
De kulturella förklaringarna har bidragit till föreställningar om det hedersrelaterade våldet som väsenskilt från övrigt mäns våld mot kvinnor och har även gett bränsle åt rasistiska organisationers argumentation. Samtidigt så ser vi att hela debatten om hedersrelaterat våld och förtryck har bidragit till ett synliggörande av en tidigare inte så uppmärksammad utsatthet.
Feministiskt initiativ (Fi) vilar på en könsmakts-och intersektionell förståelse. Utifrån denna utgångspunkt menar vi att hedersvåld inte är väsenskilt från övrigt våld, men att det däremot finns specifika kännetecken så som dess kollektiva karaktär. Fi menar att mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem som existerar över hela världen, och det är inom ramen för denna analys vi återfinner våldet som är utfört i hederns namn.
När Yakin Ertürk, FN:s dåvarande speciella rapportör om våld mot kvinnor, besökte Sverige år 2007 lyfte hon fram att det är viktigt att inte endast stanna vid frågan om varför, utan istället betonade hon att undersöka och diskutera hur hedersrelaterat våld tar sig uttryck. Att fokusera på hur våldet ser ut är förvisso viktigt, men det är fortfarande relevant att titta på "hedersfrågan" utifrån olika förklaringsmodeller, för det är en ideologisk skillnad i hur vi ser på det och följden blir att åtgärder kommer att se olika ut.
Vad händer om man helt sonika slutar diskutera om "heder"? Vi menar att termen ”kollektivistiskt våld och förtryck” är ett användbart uttryck för det våld som vi här talar om här, eftersom det är just kollektivt våld och förtryck det handlar om. Poängen med att alls använda ett specifikt begrepp för våldet och utsattheten är, tänker vi, att belysa de kollektiva, patriarkala strukturerna som förtrycker och begränsar. Det som är specifikt är att det är flertalet personer (inte sällan familjemedlemmar/släktingar) som förtrycker och utövar våldet. Att tala om "kollektivistiskt våld och förtryck" möjliggör en diskussion om vilka specifika karakteristika våldet har och det bidrar till att ifrågasätta fördomen att våldet skulle vara en "invandrarspecifik" företeelse som inte finns i det "svenska" samhället.
Helena Svensson & Zakia Khan
0 kommentarer:
Skicka en kommentar